Under natten mellan den 9:e och den 10:e april 1945 var en enhet med tyska fartyg på väg norrut mot Norge genom Kattegatt. Ett av fartygen var lastat med miniubåtar av typen Molch. Strax efter midnatt den 10 april var enheten halvvägs upp genom Kattegatt när de tyska fartygen upptäcktes av allierat bombflyg. Kort därefter gick flygplanen till attack, nära ön Läsö. Attacken varade till kl 0245. Cirka tjugo minuter senare sjönk lastfartyget till botten, tillsammans med lasten av miniubåtar.
I juli 2011 gav vi oss ut till lastfartyget med miniubåtarna. Vi hade dykt på vraket tidigare men den här gången kändes det extra speciellt. Vårt mål var att dokumentera vad som finns kvar av fartygets last, miniubåtarna av typen Molch. Är ubåtarna fortfarande intakta efter nära 70 år på havets botten? Eller har tiden i det salta vattnet brutit ner alla spår av dem? För att ta reda på detta var planen att vi skulle dyka djupt in i vrakets lastrum och filma lasten.
Dyket
Tidigt på morgonen anländer vi till vrakplatsen. Vi låter den svaga ytströmmen föra vår båt över området. På ekolodet ser vi det stora fartyget där det står på botten. Vi kör upp till den plats där vi vill sätta nedstigningslinan. När vi kommer dit släpper vi i lodet och låter det åka ner i det djupa vattnet.
Vi tar på oss vår utrustning. Temperaturen i luften ligger på ca 30 grader Celsius och vi kan känna solen bränna i våra ansikten. Så snart vi tagit på oss all dykutrustning gör vi de sista kontrollerna, reser oss upp och tar några steg mot relingen på vår dykbåt. Vi rullar i vattnet och tar oss fram till nedstigningslinan. Här tar vi emot videoutrustningen från ytorganisationen. Det är ingen ström i ytan och vi kan därför ta det lite lugnt i ytan en stund och fokusera på det dyk vi snart kommer att göra.
Efter att vi tagit några lugna andetag ger vi varandra en nick för att signalera att vi är redo att gå ner. Vi släpper ut gas ur våra vingar och påbörjar nedstigningen mot vraket. Det känns spännande att vara i vattnet. Vi är fokuserade. Lugna men uppspelta på samma gång. I slutet av linan kommer vi att nå ett nästan orört slagfält från andra världskriget.
Mellan 15 och 20 m passerar vi genom ett språngskikt med dålig sikt. Under detta blir sikten bättre, men efterhand som vi kommer djupare ner längs linan får solstrålarna det svårare att nå ner genom vattnet. 40 m... 45 m... 50 m... 55 m... Efterhand som vi sjunker djupare ner blir det mörkare.... och kallare. I ytan var temperaturen nära 20 grader Celsius. Nu har den sjunkit till 7.
Efter en nedstigning på cirka fyra minuter kommer vi fram till vårt mål: Ett tyskt lastfartyg från andra världskriget. Det är mörkt men i ljuset från våra lampor ser vi att vi kommit ner bland några trålnät, linor och några omkullfallna master. De gamla trålnäten och linorna, som omsluter vraket, gör att platsen känns spöklik. Sikten är cirka två meter. Det ligger ett lager av sediment över allt på vraket. När vi lägger den primära fästpunkten, nära vår uppstigningslina, rörs en del sediment upp och ett moln av löst sediment virvlar upp i vattnet och begränsar sikten till cirka en armlängds avstånd. Vi förflyttar oss en bit bort från 
området och tar sedan några lugna andetag samtidigt som vi lugnt ser oss omkring och orienterar oss.
Vi befinner oss på styrbords sida av vraket. Djupet är ungefär 65 m. Vi ger varandra ett ok-tecken för att signalera att vi är redo. Vi förflyttar oss över däcket och hittar öppningen ner till det lastrum där vi tror miniubåtarna ska finnas. Över lastrumsöppningen ligger det en del gamla trålnät, och fiskelinor hänger ner från några master som fallit över öppningen. Våra ljuskäglor träffar en stege som leder rakt ner i lastrummet. Vi sjunker ner i det mörka lastrummet. Plötsligt får vi syn på några stora hjul och strax därefter ser vi vad som ligger på vagnen som hjulen sitter på: En miniubåt! Här är djupet ungefär 75 m.
Fakta om Molch
Miniubåten av typen Molch var en ubåt som enbart framfördes med hjälp av eldrift. Ubåten var bestyckad med två G7-torpeder, en på var sida om ubåtskroppen som hade en längd på nära 11 m. Batterierna, som användes som energi för att driva ubåten framåt, utgjorde större delen av ubåtens kropp. Batteriernas kapacitet gav Molch en effektiv räckvidd på ca 65 km vid 4 knops fart. Bakom batterierna var operatören placerad och omedelbart bakom honom den elektriska motorn. Allt som allt tillverkades 393 Molch varav den första levererades från varvet AG Weser i Bremen sommaren 1944. Men även om typen Molch deltog i skarpa aktioner och lyckades sänka några allierade fartyg så var typen Molch inte särskilt framgångsrik. Detta till stor del på grund av att modellen hade problem med stabiliteten och den var svår att dyka och därmed sårbar.
Vi noterar flera miniubåtar i lastrummet. Vi lägger oss ovanför en av miniubåtarna för att hjälpa till att lysa upp. Vi måste vara försiktiga så vi inte rör upp sediment som skulle fördärva sikten fullständigt om man rör vid det. Vi backar kameran en bit, kanske ett par meter från ubåten, och lyckas få några fina filmklipp på den. Glaskupolen, där föraren skulle sitta och spana ut medan han närmade sig sitt attackmål, är fortfarande intakt.
Vi förflyttar oss lite i sidled och filmar vidare. Till sist låter vi kameran följa hela ubåtskroppen.
Vi följer sedan vår lina, som vi lagt, ut ur lastrummet. Vi återvänder till uppstigningslinan och signalerar varandra att det är dags att påbörja vår uppstigning mot ytan.
Medan vi sakta driver iväg från vraket kan vi se dess mörka, stora skugga sakta försvinna iväg i vattnet. Cirka en och en halv timme senare bryter vi den lugna ytan.