Brytningen påbörjades på 1350-talet och gruvan hade sin storhetstid redan under 1400-talet. Till och från så pågick brytningen i varierande omfattning fram till slutet av 1800-talet när man lät gruvan vattenfyllas. Mellan åren 1915 och 1920 så återupptogs brytningen tillfälligt, det tog då 2 år att pumpa gruvan fri från vatten.

Det finns inte något omfattande system av orter på dykbara djup men det är ändå mycket svårt att orientera sig. Vi känner till 3 kortare gruvgångar i Storgruvan på 16, 30 och 40 meters djup, samtliga kortare än 10 m. I västra delen av Storgruvan finns en platå på ca 5 meters djup som delar den dykbara delen av gruvan i 2 delar. Under denna platå så kan man på åtminstone 2 ställen simma igenom relativt trånga passager från den ena delen till den andra. Dessa ligger på 16 resp. ca 22 meters djup.

I västra änden av gruvan så finns en passage under bilvägen över till Källgruvan. Man tar sig ner i Källgruvan genom ett schakt som sedan utvidgar sig. Djupet ska enligt uppgift vara ca 40 meter men på omkring 35 meters djup blir sikten obefintlig. Sikten försämras även kraftigt av att luftbubblor river loss sediment från de träkonstruktioner som stöttar schaktet.

Omedelbart öster om storgruvan finns ett maskin/hiss-schakt som enligt uppgift ska vara omkring 250 m djupt.

Sikten varierar kraftigt beroende på nederbörd. Regn och smältvatten sköljer med sand och lera. Förhållandena är därför som bäst efter en lång torrperiod.

ROV-dykningar som genomförts av polisen har visat att det ligger ett flertal bilar på omkring 60 meters djup i Storgruvan.