År 1972 var Santu Mariposa, en 25-årig inspelningstekniker från ett skivbolag i Topanga Canyon, Kalifornien, på jakt efter en motorseglare att bygga om till en mobil inspelningsstudio. Efter att ha sökt förgäves över hela USA reste han till Nordeuropa, där han besökte i princip varje hamn på jakt efter det perfekta fartyget. Enligt vissa uppgifter fanns också planer på att använda båten som lustjakt i Västindien – något som kan ha varit tänkt att kombineras med studion.

I Västervik hittade han till slut det han sökte: en motorskonert vid namn Mamaia. Skeppet, som tros ha byggts i Danmark i slutet av 1800-talet, hade tidigare trafikerat sträckan Köpenhamn–Färöarna i Danska Postverkets regi. Hon var 17 meter lång, med en dödvikt på cirka 30 ton, och hade tidigare burit namnet Vanina. Efter flera danska och svenska ägare hade hon till sist använts som fraktskuta på Öland. När Santu köpte henne var hon i dåligt skick, men han förvärvade fartyget för 55 000 kronor.

Enligt uppgifter tvingades Santu vänta tre månader i Kalmar för att få utresetillstånd från Sjöfartsverket samt tid att samla en besättning. Med sig på resan fick han skepparen Per Albrechtsson och maskinisten Göran Stjerne, båda från Kalmar. Planen var att först segla till Amsterdam för ombyggnation och riggning, därefter vidare till Portugal och slutligen över Atlanten till Västindien.

Vid en inspektion i Kalmar krävde myndigheterna att Mamaia skulle utrustas med en livbåt, då den befintliga livbåten inte godkändes. Santu skaffade därför en sådan från Amsterdam – en investering som senare skulle visa sig rädda liv.

Fartyget lämnade Kalmar dagen före julafton. Redan vid gränsen till Blekinge fick de motorproblem och gick in till Kristianopel för reparation. På julaftons morgon gav de sig åter av, men vid midnatt, natten mot juldagen, gick de på grund vid Utlängan. Santu stod själv vid rodret medan de andra sov. Trots att de lyckades ta sig loss började fartyget ta in vatten. De beslutade att söka nödhamn i Karlskrona.

Vatteninträngningen ledde till att motorn, och därmed länspumpen, stannade. Fartyget började sjunka. Under fem timmar sköt besättningen nödraketer och använde nödbloss i mörker och kyla. Som tur var hade de den nyligen införskaffade livbåten. Vid 03-tiden på morgonen övergav de Mamaia, som strax därefter försvann under ytan, och paddlade mot fastlandet.

Vid 10-tiden samma morgon såg en granne till fiskaren Gösta Karlsson i Stenshamn något i vattnet. Han sprang till Gösta, som tillsammans med sin son Kjell-Uno rodde ut och räddade de tre männen, som var frusna men vid liv. De togs om hand och fördes till Karlskrona, där de tillbringade helgen innan Santu återvände till Amsterdam. Trots det inträffade, och att fartyget var oförsäkrat, var Mariposa fast besluten att återvända, bärga Mamaia, renovera henne och fortsätta sin plan.

Santu återvände till Sverige 1973 för att tillsammans med en vän söka efter vraket, men utan resultat. 1974 gjorde han ett nytt försök men åter utan resultat. Han utlyste därför en belöning på 4 000 kronor till den som kunde lokalisera Mamaia. Affischer sattes upp i Karlskrona och omkringliggande städer med information om fartyget, dess förmodade position och belöningen. Han föreslog även draggning, då två segel var satta vid förlisningen och riggen innehöll hundratals tampar.

Santu Mariposas ihärdiga försök att lokalisera vraket, i kombination med hans koppling till Amsterdam, gav upphov till rykten om att Mamaia fraktat droger eller diamanter. Under de dryga 50 år som gått sedan förlisningen har många dykare försökt finna vraket, men Mamaia har förblivit spårlöst försvunnet ända fram tills nu då vi hittade det.

I mitten av mars 2025, då vi var ute och sökte efter vraket identifierades en potentiellt intressant struktur på botten. De första bilderna var otydliga. Fartyget ligger på ett djup mellan 30 och 40 meter och är kraftigt raserat, vilket gjort det svårt att upptäcka på sonarbilder. Efter att ha analyserat och diskuterat översiktsbilderna bestämde vi oss för att återvända till platsen för en mer noggrann sonarundersökning. Detta gjordes och vi kunde då se att objektet förtjänade en närmare titt. Det var dags att göra ett dyk på platsen.

När vi kom ner på vraket trodde vi till en början att det kunde röra sig om ett betydligt äldre vrak, då mycket av konstruktionen kollapsat. Men efterhand blev det allt tydligare att det rörde sig om ett modernare skepp då elektriska installationer sågs, måtten stämde och de två masterna stämde överens med vad vi visste om Mamaia.

När vi kort därefter såg en skylt med slingriga bokstäver och läste: MAMAIA stod saken klar. Vraket, som varit spårlöst försvunnet i över 50 år var äntligen lokaliserat och identifierat.