Minsveparen M-575 byggdes från början som M-75, modell 1916. Detta fartyg hade ett djupgående på drygt 2 m och var den största, 535-630 ton, modellen bland minsvepare byggda i Tyskland under första världskriget. Den var utrustad med en 3-cylindrig ångmaskin och hade 1600-1850 hk och kunde driva fram fartyget i en fart av 16 knop.

Pga minsveparnas uppdrag sjönk flera av dem, ofta till följd av minor. Av de fartyg som klarade sig igenom första världskriget blev många skrotade i början på 20-talet men en del byggdes om och fick sedan även tjänstgöra under andra världskriget, dels i sin ursprungliga roll som minsvepare men även som diverse hjälpfartyg.

Fram till 1939 användes M-75 av tyska marinen, Reichsmarine, för minsvepning och ubåtsjakt på Nordsjön. Under 1939 och början av 1940 renoverades fartyget och döptes sedan om från att ha hetat M-75 till att heta M-575. Fartyget tjänstgjorde sedan i tyska marinen, Kriegsmarine, i Öresund och Kattegatt.

Den 1 mars 1945 utgick M-575 från Köpenhamn för uppgifter i norra Kattegatt. Det var stormvarning utfärdat när fartyget lämnade hamn men hon tog sig upp genom sundet i skydd av land. När fartyget kom längre norrut blev dock sjön för grov och befälet ombord tog beslut om att söka lä bakom Kullen och vänta.

Efter att ha väntat i flera timmar utan att vinden avtagit beslöt man att gå i hamn i Helsingör men på vägen dit började fartyget ta in vatten i den grova sjön. Mer vatten trängde in i fartyget än vad som kunde länsas och man satte livbåtarna i sjön. De spolades dock snabbt iväg i den hårda blåsten och endast nio av de 70 besättningsmännen kunde undsättas med hjälp av livbåtarna. Strax därefter sjönk M-575. Kl var då strax före 22. De som inte drogs ner med fartyget eller lyckades ta sig i livbåtarna hamnade i det iskalla vattnet där de ropade på hjälp. Från land hördes ropen men de tystnade raskt och en halvtimme senare såg ortsbor ihjälfrusna besättningsmän flyta iland längs kusten mellan fiskelägret Gravanäs och norra kallbadhuset. Från land hade livbåtar observerats och setts kantra och Röda korset och svensk militär hade begett sig ut och vid 2330-tiden hade nio tyskar bärgats. Tre var döda och fördes till bårhus. De övriga togs in till Helsingborgs lasarett. Under natten sökte lotsbåten från Helsingborg och svenska marina fartyg igenom kusten utan att finna spår av minsveparen. Senare bärgades ytterligare omkomna som låg i vattnet.

Idag ligger fartyget, som är 59,3 m långt och 7,3 m brett, på babords sida på ca 28 m djup. I fören kan man kika på ankaret och på fördäcket står en stor kanon som är riktigt fin. En stor del av bryggan ligger nere i dyn men det går bra att kika in på styrbords sida. I aktern finns minsvepningssutrustningen att kika på. I aktern syns också propeller och propelleraxel tydligt.
Det finns en del trål på vraket och även en del fiskelinor och drag men i övrigt är det ganska rent. Det är inte mycket påväxt på vraket vilket gör att man tydligt ser konturer och de detaljer som finns kvar, tex laddmekanism på kanonen i fören.