Skip to content

Jakten på vraken - så använder vi sonar under ytan

Arvid söker efter vrak.

Att hitta gamla skeppsvrak på havets botten är lite som att leta efter skatter i mörkret. Men tack vare sonar kan vi “se” under ytan redan innan vi dyker.

Sonartekniken har utvecklats enormt sedan 1930- och 40-talen. De första sonarerna kunde bara mäta avstånd genom att lyssna på eko, men de kunde inte säga något om material eller struktur. På 1980-talet kom digital sonar, som kunde ge en hint om föremålets densitet – ungefär som delfiner gör när de ekolokaliserar. I början på 2000-talet kom chirp-sonaren, som skickar ett helt spektrum av frekvenser på en gång vilket ger klarare bilder, längre räckvidd och mindre störningar från omgivningen.

Vi använder främst sidescan sonar. Den är perfekt för att söka av stora områden och kan monteras direkt på båtens skrov eller bogseras bakom båten. Den skannar åt sidorna och visar havsbotten i detalj och med hjälp av GPS kan vi markera intressanta fynd för framtida dyk.

Med det klassiska 2D-ekolodet tittar vi rakt ner under båten. Sidescan fungerar lite annorlunda: Tänk dig en ficklampa som lyser ut åt båda sidor om båten. ”Ljuset” reflekteras mot strukturer på botten och skapar skuggor på skärmen. Långa skuggor betyder att objekt sticker upp högt, medan korta skuggor visar låga föremål. Täta, solida objekt reflekterar ljudet starkt och visas ljusa, medan mjukare material ger svagare ekon och mörkare bilder.

Däck på botten längs en kaj.
En liten eka.
En ca 5 m lång trädstam.

För att sonarbilderna ska bli så tydliga som möjligt följer vi några grundregler: först är det bra att man vet vad man letar efter. Information om form och storlek är behövs för att kunna göra rätt inställningar. Tex om det är ett stort vrak man letar efter så kan man söka av ett område med ett bredare sökfält än om objektet man letar efter är mindre. Man ställer alltså in en väl avvägd räckvidd, så objektet fyller skärmen lagom mycket när det väl dyker upp.

Vilken frekvens man väljer att söka med är också avgörande: Låga frekvenser når långt och djupare men ger mindre detalj, höga frekvenser ger skarpare bilder men kortare räckvidd och når inte lika djupt ner i vattnet.

Sökhastigheten är också viktig. Åker vi för fort missar vi detaljer, kör vi för långsamt kan bilden bli brusig. Att markera fynd är också avgörande: vi vill ju kunna återvända till dem.

Slutligen så är det en stor framgångsfaktor att lägga systematiska sökmönster, raka stråk och noggrann GPS-registrering gör jakten på vrak både effektiv och spännande.

Sonarskugga av en dykare.
Två vrak.
Resterna av en liten pråm.