På Gnetahallabergt fann man i slutet av 1730-talet ett järnmalmsstreck som senare blev Inglamåla järngruva. 1740–1870 bedrevs det brytning av järnmalm. Men det finns även fyndigheter av titan och vanadin. Runt 1745 var det som mest 23 gruvarbetare sysselsatta. En bit in på 1780-talet gjordes det fortsatta försök med lönsam gruvdrift, men 16 år senare togs gruvan ur drift.
Gruvan låg därefter öde fram tills mitten av 1900-talet då svenska marinen valde att använda gruvan som plats för provsprängningar. I slutet av 1980-talet gjordes det inofficiella försök att dränera gruvan för geologisk undersökning, men utan vidare resultat.

För att komma in till vattnet måste man först passera igenom en ca 60m lång tunnel. Väl på plats krävs det en rejäl stege och rep för igången. Kanterna består av lösa stenar och grus vilket bidrar till ras och halkrisk. Väl i vattnet är sikten begränsad från ytan ner till maxdjupet 13m. Nere på bottnen ser man resterna järnrör, stegar och pålverk mm. Hålet vidgar sig och skapar överhäng på två av sidorna. Sikten kan snabbt bli noll så använd lina.