Dykåret 2008
2008 började med en filmkväll hemma hos Stefan där vi kikade på dykfilmer gjorda av deltagarna själva. Under kvällen som gick tittade vi på film, åt pizza, käkade chips och diskuterade olika dykrelaterade saker. Vi varvade både vrak och gruvfilmer samt naturdyksfilmer från Sverige, Norge och Egypten. Bla hade Henrik med sig en film med vrakdykning i Norge samt en fil med naturdykning i Egypten. Göran visade en film från vraket Dania. Det var en mycket lyckad dykkväll och det var roligt att det var flera som var intresserade av att komma och vi ser fram mot fler dykfilmkvällar framöver.
Under hela januari och februari var vädret perfekt för att inte åka ut med båten utan istället ägna tiden åt underhåll av båten samt en del träningsdyk.
I början på mars var båten iordningställd och vi åkte ut till den tyska minutläggaren Ostmark.
Efter den snabba utfärden på 40 minuter ankrade vi upp på vraket. Draggen satte sig på utsidan av vraket midskepps. Då vi kom ner vi började simma akterut och mötte upp kanonen. I den goda sikten såg man tydligt hela kanonen från lite håll. Därefter simmade vi förut och till midskepps och letade efter ingångar. Vi hittade några möjliga passager till framtida dyk. På slutet såg vi några hela ventiler med en diameter på cirka 30 cm. I det femgradiga vattnet påbörjade vi vår uppstigning och nådde ytan enligt planerat. Då vi begav oss av hem mot Halmstad förde vi med oss två fripassagerare, två fåglar. De var helt utmattade. Den stora fågeln nöjde sig med halva färden, medan den lilla fågeln hoppade av inne i hamn. Vi var tillbaka i hamn vid tolvtiden.
Inför påskveckan mixade vi lite gas och förberedde oss för en hel del intressant dykning. Dock var vädret inte på vår sida denna gång. Det var blåsigt, vinterväglag och en del snö och is. Istället för vrakdykning blev det istället ett träningsdyk samt lite fixande med utrustning och lite läsning i fartygsarkiv.
Ett par veckor efter påsk var det fortsatt ganska blåsigt men prognosen förutspådde att lördagen skulle bli lugnare så vi bestämde oss för att åka ut till Walkyre för ett trevligt vrakdyk. Tyvärr stämde inte prognosen riktigt denna gång så det gick en del sjögång hela dagen. Det tog oss drygt en timme att komma ut till platsen men efter att vrakbilden tornat upp sig på ekolodet gick det snabbt att ankra upp och göra sig redo för nedstigning. När vi hade kontrollerat att ankaret satt ordentligt nere på babord sida akter om midskepps tog vi ett varv på akterdelen och nere i lastutrymmena. Sikten var ca 3-4 m så man kunde få en bra överblick när man sakta gled fram. Förutom all fiskeutrustning och trålgarn som hänger lite varstans på vraket så finns det fortfarande många intressanta detaljer att se t.ex vinsch, ångpanna och diverse saker som tillhörde besättningen. Efter 30 min bestämde vi oss för att avsluta dyket och påbörjade uppstigningen med tillhörande deco. Det var 6ºC nere på vraket och 5ºC på uppstigningen.
I Kattegatt ligger det många vrak, både äldre trävrak där träet är borta och endast ballast och föremål som funnits ombord finns kvar gömda i dyn, samt nyare vrak byggda av stål. Flera av vraken är välbesökta av både dykare och fiskare. Det finns även många platser där fiskare fastnat med sina trålgarn eller där någon passerat över och noterat något intressant på botten och markerat platsen som ”Okänd” men sedan aldrig haft tid att undersöka vad det är för något.
I mitten av april åkte vi ut för att kolla av just en sådan ”Okänd” position.
När vi lämnade hamnen på morgonen regnade det och temperaturen låg på ett par plusgrader. Det blåste inte så mycket men tillräckligt för att hålla igång de stora vågor som gått ute på havet. Efterhand som vi närmade oss vår ”Okända” gps-adress ökade spänningen ombord.
Vi har flera gånger tidigare kollat av sk ”Okända” positioner men oftast är det ingenting på dem. Kanske har det varit det en gång i tiden men det som varit kanske har förtärts av havet eller ligger nu begravt i dyn. Det är dock alltid spännande att kolla av dessa positioner för man vet ju aldrig vilka skatter som eventuellt ligger gömda där nere i djupen.
Vi passerade över gps-adressen och såg att det var något därnere som tornade upp sig på ekolodet. Glädjen kändes stor inombords. Tänk om ingen annan besökt adressen sedan fartyget förliste. Tänk om detta var ett helt orört vrak! Vi vände runt och körde tillbaks till platsen och såg åter skuggan på ekolodet träda fram. Vi skickade i draggen och gled sedan sakta tillbaka. Strömmen förde oss dock parallellt med den och vi blev tvungna att ta upp draggen igen. Vi återupprepade proceduren och Thomas, som höll i linan, kände draggen skrapa över metall. Kort därefter meddelade han att vi krokat fast i vraket. Porten på adressen var nu öppen!
Vi käkade lite innan vi gjorde oss klara för att gå ner och se vad som fanns i mörkret på andra sidan.
Vi bröt den vågiga ytan och sjönk sakta ner genom vattnet. Efter 30 m kom vi ner i ett skikt med mörkt vatten och sämre sikt men då vi sjönk igenom detta skikt öppnade det upp sig och framför oss såg vi vraket torna upp sig. Draggen satt i styrbords reling och vi följde denna förut. På vägen passerade vi den förliga masten som ännu stod upp. I fören vände vi akterut. Över vraket låg det en del trål trål. Den var inte sönderskuren där den låg utan liknade mest gammal spindelväv där den svepte in vraket och låg över däck och lastrum. Tanken kom att om någon dykt här innan kan det i varje fall inte vara många. Allt verkade väldigt orört. Då vi kom längre akterut till bryggan kikade vi på trapporna som en gång besättningen gått på och kikade in i styrhytten. Runt om satt glasen ännu kvar i ventilerna. Vi fortsatte akterut och vände sedan dyket och simmade tillbaks mot uppstigningslinan. Väl där gjorde vi loss och drev med strömmen över vraket. Vi såg sakta vraket försvinna i mörkret och då det var helt borta steg vi sakta mot ytan, tillbaks till vår egen värld.
Slutet av april måndad stabiliserade vädret sig och det var dags att ge sig ut till Rolandseck. Båtfärden ut till vrakplatsen gick i 20 knop, så vi var snabbt på plats. Dock stämde inte positionen vi hade men efter att ha letat ett tag hittade vi vraket 200 m från positionen vi hade. Vi slängde i draggen och krokade vraket. Därefter tog vi en fika på det lugna havet och njöt av den värmande solen.
Vi kom ner i aktern på vraket. Sikten var mycket god och när vi simmade förut höll vi oss i mitten och kunde då se både babord och styrbords reling samtidigt och således allt emellan. Detta gjorde att vi fick en bra överblick över vraket. Att skaffa oss en överblick över hela vraket var också målet med dyket, hellre än att gå in på detaljer. Det låg en hel del fordon, bland annat lastbilar, på vraket. Vi simmade hela vägen till fören och vände sedan och kikade på en massa saker samtidigt som vi sakta rörde oss tillbaka till aktern och uppstigningslinan. Stort och mäktigt vrak!
Då vi kom upp i båten gjorde vi i ordning utrustningen och begav oss sedan iväg för att kolla av positionerna för Hansa1 och T13. Positionerna stämde perfekt och konturen för Hansa1 tonade upp sig på ekolodet. Botten ligger på 72 m och de översta delarna på 56 m. Däcket såg ut att ligga på 62 m. Vid T13 ligger också bottendjupet på 72 m och däcket är på 65 m. Då vi passerade över vraket kunde man tydligt se överbyggnaden sticka upp till 62 m. Det finns många spännande vrak i området!
Maj månad började med att vi åkte ut och gjorde ett dyk på Robert Müller där sikten var bra nere på vraket och temperaturen låg på 10°C på sista stoppet på väg upp.
Vädret var optimalt för en dag på havet så vi tog en sväng med båten. Vi tänkte först dykt på ett gammalt passagerarfartyg som heter Oberon som sjönk i december 1930 efter en kollision med ett annat fartyg. Dock låg det redan dykare på vraket då vi kom fram så för att inte störa deras verksamhet åkte vi till Rolandseck istället. På Rolandseck var det fin sikt och vi genomförde ett behagligt dyk där vi kikade på fordon, diverse bråte samt reservratt i aktern.
I slutet av maj trailade vi upp båten till Göteborg för att dyka på vraket av Feodosia. Vi åkte från Halmstad tidigt på morgonen och hann med färjan över till Hönö kl 0510.
Positionen för vraket stämde perfekt och strax efter kl 8 var första dykparet på väg ner mot vraket.
Feodosia är ett stort vrak, 107 m långt och 15 m brett. Natten mellan den 4 och 5 april 1945 var fartyget på väg mot Norge med ubåtsmtrl ombord då det sänktes av brittiskt bombflyg strax efter midnatt.
Stefan och Thomas, som dök först, berättade då de kom upp att de kom ner rätt långt akterut och att vraket låg med ca 75 graders slagsida åt babord. De hade, efter att de fäst lina, simmat förut och nästan omedelbart stött på ett par miniubåtar som var monterade på en transportvagn med lastbilsdäck på. Den ena ubåten var ganska illa åtgången och först trodde de att det var några ventilationsrör innan de vid närmare granskning kunde konstatera att det rörde sig om miniubåtarna. Vi hade redan innan vi dykt på vraket fått information om deras existens men inte var de låg på vraket så att första dykparet hittade av dem direkt var ren tur. Stefan och Thomas fortsatte sitt dyk förut och vände då det tornade upp sig en massa garn och trål och sikten var inte mer än 1 till 1,5 m. Efter att ha kommit tillbaks till uppstigningslinan fortsatte de akterut och hittade reservratten i aktern som fortfarande satt på sitt fäste. Efter en bottentid på 40 min lämnade de vraket och påbörjade sin uppstigning.
Henrik, som var med oss ut denna dag, och jag (Erik) gick ner som andra dykparet för dagen. Vi mötte vraket på 38 m och fäste linan. Därefter sjönk vi ner till 45 m och följde sedan vraket förut. Vi hade bestämt att vi inte skulle stanna till så mycket vid detaljer utan istället försöka ta oss mot fören för att få en större helhet av vraket. Nästan direkt passerade vi vad som såg ut som stora rör, förmodligen ubåtarna som Stefan och Thomas kikat närmare på under sitt dyk. Strax bredvid dessa fanns även en stor vinsch. Vi fortsatte förut och kom till bygget, som vi simmade runt, och fortsatte sedan förut en liten bit innan linan på min linrulle tog slut och vi vände dyket. Jag har 100 m lina på rullen så antagligen vände vi precis innan fören. Vi tog oss tillbaka till uppstigninglinan och fortsatte sedan akterut. Då vi kom till aktersta delen på vraket hade jag dragit ut ca 20 m lina och vi vände dyket för att ta oss tillbaks till uppstigninglinan och påbörja vår uppstigning.
Efter att vi kom tillbaks till hamnen på Hönö passade vi på att kika i fiskemuseet, där det finns en del info om förlisningar på västkusten, innan vi påbörjade vår färd tillbaks till Halmstad.
Under mer eller mindre hela juni blåste det för mycket för att komma ut på havet och dyka men i början på juli kom äntligen möjligheten att komma ut och vi beslöt att åka ut till Anholt, som ligger ca 30 sjömil ut från Halmstad, för att dyka på U-251 och M -403, vilka sänktes av brittiskt bombflyg i slutskedet av andra världskriget. Förväntningarna var stora och oron för dålig sikt var stor pga att det blåst så länge. Väl framme lade sig havet ytterligare och ytströmmen var obefintlig. Sikten var god nere på M-403 och vi kunde tydligt se de olika kanonerna på vraket. Efter ett lyckat första dyk ökade förväntningarna till U-251. På U-251 var sikten riktig bra. Vi kom ner vid tornet på ubåten och fick ett fint dyk över hela vraket. Fantastiskt dyk!
Dagarna efter att vi varit vid Anholt och dykt varierade vädret en hel del och prognoserna visade på mycket vind men en sen prognos under en kväll ändrade allt. Förmiddagen dagen efter såg då ut att kunna bli lugn och det stämde verkligen när vi på morgonen begav oss ut för att dyka på Dania på ett nästan stilla hav och solen sken från en blå himmel.
När vi ankrat fast såg man att det var strömt i ytan och det var det även nere på vraket, men däremot var sikten minst 9m eftersom man utan problem kunde se hela fartygets bredd och få en riktigt bra överblick. Man började skymta vraket efter 12m och när vi kom ner satt ankaret perfekt längst ute på förens spets. Det i kombination med sikten gjorde att det blev ett mycket bra vrakdyk och gott om tid att glida över och se alla de intressanta detaljerna. Nere på vraket var det 13 grader som ökade till 16 uppe vid ytan. Trots sitt grunda läge är detta ett roligt vrak att dyka på och många detaljer att kika på.
Juli månad avslutade vi med en trevlig båttur ut till Walkyre och Dania. Tidigare i veckan hade det blåst en del så även när vinden på tisdagsnatten börjat avta så var det fortfarande kvar en del dyningar på onsdagsmorgonen. Detta var dock inget större problem och vi kunde ankra upp på Walkyre för ett första dyk. Förväntningarna var inte de högsta då det tidigare på denna plats varit begränsad sikt men det är ett roligt och intressant vrak som man gärna återkommer till. Under nedstigningen var det stora partiklar i vattnet men ändå så klart att man vid ca 29m fick en första skymt av vraket, efter 30m blev det sämre för att återigen klarna upp och bli riktigt bra på 35m där ankaret satt akter om midskepps på styrbord sida i några förvrängda plåtdelar. Efter att ha säkrat ankaret var planen att detta dyk ligga på de grunda delarna och få en bra överblick, trädäcket är på ca 31-32m men vi hade tur med sikten så vi valde att lägga oss på 28m och kunde ändå se hela fartygets bredd. Oavsett om man simmar på botten utanför vraket eller ner i det så finns det många detaljer att se. Nere på botten var det 10 grader som ökade till 16 på uppstigningen.
Ytintervallet användes till att förflytta oss vidare till Dania för ett andra dyk. När vi var där för dryga två veckor sedan var sikten mycket bra men det hade nu försämrats till 3-4m. Det blev ett lugnt dyk där vi siktade in oss på att försöka se fler detaljer i aktern där överbyggnaderna en gång fanns.
Även i augusti blåste det en hel del vilket hindrade oss från att åka ut långt men två gånger åkte vi ut till Tök där sikten vid båda tillfällena var helt ok.
Under september tycket vi det var länge sedan vi dök på Ostmark så vi beslöt oss för att åka ut till vraket. Stefan hade med sig sin kamera för att dokumentera så mycket som möjligt av vraket. Nere på vraket dök vi längs relingen tills vi nådde aktern. Från aktern gick vi utmed minrälsen och mötte upp kanonen som vi fick några fina videoklipp av. Turen fortsatte vidare utmed minrälsen in under däck. Under däck såg vi bl.a. trappan som leder ner till hytterna på undredäck. Avslutningsvis tog vi oss upp på däck igen och filmade skylight och skorstensfundamentet.
Till andra dyket hade vi förflyttas oss till ett vrak vars identitet är okänt. Det är troligt att inte många dykt här tidigare. Vi möttes av ett trävrak som har en last troligen av stenkol. Vraket är kraftigt hopfallet vilket gör att man ser saker t.ex. vinschspel och grov kätting ligger utspridda på den hårda bottnen.
I början på november åkte vi åter ut till Ostmark. Termometern visade -3°C när vi strax efter 6 på morgonen lämnade hamnen. Lagom tills det blivit ljust så var uppankringen klar och förberedelserna för att hoppa i vattnet i full gång.
I ytan var det lugnt med både vågor och ström så det blev en behaglig nedstigning i ganska hyfsad sikt. Tyvärr försämrades dock sikten efter ca 30m till mindre än 2m och en svag ström kunde noteras i fartygets längdriktning. Ankaret hade satt sig i relingen på styrbords sida mellan överbyggnaden och fören. Vi började med att simma akterut men vände efter en inte så lång sträcka då sikten inte förbättrades och det ej skulle gå att få en bra överblick på överbyggnaden. Istället använde vi resten av bottentiden till utforskning av fören som trots en kraftig explosion fortfarande erbjuder många detaljer på både in och utsida.
Efter en halvtimme var det tyvärr dags att lossa ankaret och påbörja uppstigningen.
Temperaturen nere på vraket var 14 grader och vid ytan var det 10 grader.
Resten av november och början på december ägnades åt några träningsdyk i stenbrottet i Grötvik (det blåste för mycket för att åka ut med båten och dyka) med därtillhörande korvgrillning.
Vi avslutade 2008 med att följa med Magnus ut till King vid Utklippan utanför Karlskrona i Östersjön. Det var kyligt i Blekinge då vi samlades i hamnen på morgonen. Efter den sista kontrollen av utrustningen och analysering av flaskor var det dags för att lasta båten och bege sig ut mot vraket, vilket var ganska välbehållet och erbjöd flera penetreingsmöjligheter. Men för oss normala västkustdykare var det sikten som glädje oss mest. För oss var sikten mer än utmärkt. Det var lätt att orientera sig och få en fullständig helhetsuppfattning av vraket.
