Dykåret 2007
Året började med att vi gjorde en del träningsdyk i Ekasjö där sikten var god i det kalla vattnet. I januari var temperaturen i luften runt +5°C och vattentemperaturen låg på 5°C.
I februari åkte vi, efter inbjudan av en vän till oss, upp till Dalarna för att dyka i Tuna Hästberg gruva. Tidigt på fredagen åkte vi från Halmstad. Efterhand som vi tog oss norrut tilltog snödjupet. Väl framme parkerade vi bilen en bit från gruvan och bar ner utrustning och satte upp vårt läger. Under eftermiddagen utforskade vi en bit av nivån vi hade slagit läger på och senare på kvällen gjorde vi vårt första dyk på platsen för den här gången. En optimal dykplats! Spännande historia, mycket att kika på och bra sikt. Under de följande dagarna utforskade vi mer av gruvan, både de torra nivåerna samt under ytan. På tisdagen lämnade vi platsen efter att ha bott nere i gruvan fyra nätter.
I mitten av mars sjösatte vi vår båt och genomförde lite testdyk innan vi i slutet av mars åkte ut till Ostmark. På lördagsmorgonen den 31 mars lämnade vi hamnen och for ut mot vraket. Havet var lugnt och efter 45 min var vi ute påvraket. Vi drev en bit i den svaga strömmen och körde sen uppströms över vraket och släppte i draggen. Sedan drev vi sakta över vraket och draggen fick ett bra fäste därnere i djupet. Innan vi tog på oss utrustningen gick vi igenom dykplanen igen. En halvtimme senare rullade vi i vattnet. Strömmen var minimal i ytan och obefintlig från 5 m och neråt. Vi kom ner midskepps och simmade sedan akterut bort till kanonen. Sikten var bra och man såg hela kanonen torna upp sig i vattnet. Efter att ha kikat runt lite i aktern vände vi tillbaka för att kika på lådorna med ammunition och förrådsbehållare runt skylighten. Innan vi gick upp tog vi en sväng runt nedstigningslinan och kikade runt bland all bråte. Efter ett ytintervall i den varma solen gjorde vi ett andra dyk för dagen och tog några bilder.
I början på april återvände vi till gruvan i Tuna Hästberg i Dalarna. Sist vi var uppe och dök i denna trevliga gruva var vi överens om att vi snart skulle dit igen och då möjligheten öppnade upp sig efter påskhelgen tog vi tillfället i akt och åkte upp.
Denna gång var det ingen snö och vi kunde ta oss hela vägen fram till platsen med bilen vilket gjorde det hela lite mer bekvämt. Vädret var mycket fördelaktigt under hela tiden vi var på plats och vi valde därför att campa på marknivån. Detta var även smidigt då vi hade med så vi kunde mixa gas.
Sist vi var uppe i gruvan utforskade vi en hel del både under och över vattenytan vilket vi även gjorde denna gång. Den mesta dyktiden förra gången lades huvudsakligen i de västra delarna av gruvan så denna gång tog vi en noggrannare titt på de östra delarna.
I mitten av april var vädret inte det bästa men då prognosen visade på en lucka passade vi på att köra ut och kolla av lite positioner. Vi hann under månaden även med en sväng till Ostmark i fint väder.
Vi var ganska tungt lastade med utrustning och extraflaskor så denna gång tog det lite längre tid att köra ut till vraket. Efter en timmes gång var vi vid vrakplatsen och ankrade upp. Solen sken, strömmen var lika med noll i ytan och vågorna var små. Det var upplagt för bra dykning och vi genomförde därför två dykningar på platsen. Sikten var inte usel men hyfsat dålig så vi gjorde ganska korta dyk. Ankarlinan gick över vraket och satt i en trål vid fören på drygt 41 m djup.
Temperaturen på vraket var 7°C. På 6 m var temperaturen 8°C. Strömmen var fortfarande noll och vågorna hade lagt sig ytterligare då vi avslutade det andra dyket så vi låg kvar ett tag i det lugna, varma vattnet och snackade lite innan vi tog oss upp i båten.
På vägen tillbaka gjorde vi ett dyk på Tök, ett danskt lastfartyg som sjönk i slutet av 1956. Vinden hade dock tilltagit och sikten var hyfsat dålig även här.
I slutet av april gjorde vi ett återbesök på Tök och åkte även till Dania. Då vi kom ut på positionen för Dania gav ekolodet eko direkt och det dröjde inte länge förrän vi hade ankrat upp. En stund senare befann vi oss på vraket. Vi hade inte förväntat oss så mycket av Dania men detta vrak var är större än Tök och det finns betydligt mer intressanta saker att kika på. Liksom Tök har även Dania varit ett lastfartyg och det finns många rymliga ställen där man kan simma igenom och kika på diverse saker.
Vi hann med ytterligare en tur till Dania under månaden och vi gjorde även ett dyk på Äran, ursprungligen pansarskeppet HMS Äran och sjösatt 1901 men sedermera ombyggt till pråm. Fartyget sjönk under bogsering 1968 och står nu kölrätt på 33 m djup. Vraket ser mer eller mindre ut som om havsbottnen har höjts upp 4 m. Däcket är helt plant förutom en del rejäla pollare som sticker upp med jämna mellanrum. På en del ställen har däcket rasat in och där kan man kika in.
I maj åkte vi ut till Altnes, ett norskt lastfartyg som sjönk 1998. Det gick ganska rejäla vågor då vi for ut men det var bara efterdyningar och prognosen var stabil. Vi surfade ut i 20 knop och var ute på vraket efter ca 70 min. Positionen vi hade stämde mycket bra och vi kunde se Altnes torna upp sig på ekolodet. Minsta djup såg ut att ligga på 24 m vilket stämde bra med verkligheten då vi kom ner strax för om akterhuset. Vi tog en tur lite djupare vid aktern men där var sikten inget vidare. Det låg ett språngskikt på 33 m och under detta var sikten mycket begränsad. Över detta skikt var sikten dock mycket bra och vi fortsatte bort till det gigantiska rodret och propellern. Vi tog även en sväng förut och tittade på krananordningarna. Det är mycket fiskelinor och drag på vraket och man förstår varför då vi såg en hel del torsk därnere. På vägen upp tappade Thomas sin kamera i ytan och den ligger nu någonstans på botten av Kattegatt, ca 30 min drift från Altnes.
Altnes är helt klart ett vrak väl värt att komma tillbaks till och göra fler dyk på. På vägen tillbaks in mot land hade vågorna lagt sig och nu låg havet spegelblankt och vi for vidare till Dania där vi gjorde ett andra dyk för dagen på den gas vi hade kvar. Sikten på Dania var denna dag helt optimal.
I slutet av maj åkte vi ut till Ostmark för tredje gången denna säsong. Vi skulle egentligen ha åkt till en annan position denna dag men vädret var lite tveksamt så vi bestämde oss för att åka ut till vårt ”husvrak” minutläggaren S/S Ostmark. Då vi kom fram på positionen hade vågorna lagt sig lite och vi ankrade upp på vraket. Det var ingen ström oavsett djup och sikten var hygglig men utan blixt gick det inte att fotografera men vi fick några bra videosekvenser på vraket. Efter avslutat dyk hade vädret blivit ytterligare något lugnare så vi bestämde oss för att även lägga det andra dyket för dagen på samma vrak. Temperaturen var 7ºC på vraket och språngskiktet låg på ca 17 m och på 6 m var temperaturen 13°C.
I juni återvände vi till Altnes. Temperaturen var nu 7ºC på vraket och 14ºC i ytan. Precis lagom varmt. Att det inte var så många brännmaneter som for runt på sista stoppet var också trevligt. Precis som förra gången vi dök på Altnes låg det ett skikt med sämre sikt på ca 33 m djup och ovanför detta var det ljust och sikten var flera meter. Vi tog oss ner och kikade vid akterhuset och fortsatte sedan till rodret och propellern där det stod ett stim torsk. Efter att vi filmat det vi skulle fortsatte vi förut och såg den stora kranen. I fören vände vi dyket och tog oss tillbaka till uppstigningslinan. Strömmen hade ökat något från det att vi hade påbörjat dyket men den var ändå mycket begränsad och vi gjorde ett mycket avslappnat deco. Efter en dyktid på 75 min bröt vi den lugna ytan och tog en fika i den varma solen.
Efter att ha fikat åkte vi till Äran för att göra ett andra dyk för dagen. På Äran var sikten tyvärr inget vidare men det stod en hel del fisk och krabba på vraket helt ovetandes om att deras hem eventuellt ska sprängas i bitar och skrotbärgas.
En vecka senare åkte vi ut till Ostmark för fjärde gången. På botten och upp till 36 m var sikten hyfsat begränsad men på däcket på Ostmark var sikten förhållandevis bra och det var ljust i vattnet. Då vi låg mitt över däck såg man inte både babords och styrbords reling men inte långt ifrån. Vi kom ner i fören på Ostmark där fartyget attackerats kraftigt innan det sjönk. Skrovsidan är intakt men uppe på fördäck där en av de stora kanonerna stått har däcket helt givit vika och rasat samman.
Vi simmade vidare akterut och upp på den stora överbyggnaden vilken har rasat samman kraftigt, dels pga av den hårda striden i april 1945 då fartyget sänktes, dels pga den tid fartyget legat på havets botten. Vi fortsatte akterut, förbi skylights och bomblådor, till mindäck och vidare till den stora kanonen i aktern. Nu vände vi dyket och tog oss tillbaka till platsen vi börjat dyket på.
Det var 7°C på vraket och 18°C på sista stoppet denna dag och då vi kom upp i ytan såg vi att det kommit fiskare till platsen. Temperaturen i luften var 29°C. Vi skulle sedan farit till Äran för ett andradyk men där låg det fullt med fiskare så vi for till Dania istället. Där var sikten ungefär densamma som på Ostmark och vi genomförde ett lugnt och behagligt dyk i det varma vattnet.
I slutet av juni åkte vi ut till Walkyre och Goma. Förra gången vi var ute hade vi tänkt göra det andra dyket för dagen på Äran men då hade det legat fiskare på vraket så denna gång tänkte vi åka till Äran först.
Vi lämnade hamn tidigt men då vi kom ut till vraket låg det en fiskare på platsen så vi åkte till Walkyre istället. Sikten var inte så bra men det var ganska ljust i vattnet och vi gjorde ett mycket lugnt och trevligt dyk. Det fanns en hel del att kika på. En gigantisk kattfisk kom simmandes uppe på vraket och då den fick syn på oss gömde den sig bland all bråte.
Då vi kom upp i båten efter decot såg vi dykfartyget Linter passera på väg mot Ostmark. Vi körde upp jämsides och hälsade innan vi vek av österut mot Goma där vi gjorde ett andra dyk för dagen.
Vi avslutade juni med en tur ut till Tök efter jobbet. Havet låg lugnt och det friska regnet silade ner.
I juli blåste det en hel del och vädret bjöd inte på många luckor. Men då vädret inte tillåter vrakdyk kan man alltid åka till en gruva så när vi fick ställa in ett dyk på Kattegatt i början på juli bestämde vi oss för att fara och dyka i gruvan i Fredriksberg, strax norr om Växjö istället.
Regnet öste ner på ett trevligt sätt hela vägen till gruvan men då vi kom fram upphörde det. Temperaturen i luften var 15°C.
Vi dök ner genom huvudschaktet. En bit ner visade temperaturmätaren på 5°C i vattnet. Vi fortsatte ner och följde huvudschaktet ner till botten på 43 m där vi kikade runt bland bråten. Sikten var förhållandevis bra, kanske till och med den bästa vi haft på platsen hittills. Det är alltid svårt att bedöma sikten i antal meter men jag skulle uppskatta den till ca 2 m vilket kanske inte låter så bra men orterna i berget är inte så breda så 2 m innebär ändå att man ser rätt bra.
Det är 200 år sedan gruvan övergavs och den vattenfylldes och det är inte många som har varit härnere sedan dess. Efter att vi kikat runt på botten följde vi orten in i berget och vidare upp i brytrummet och kollade av 25m-nivån ordentligt innan vi gick ut i huvudschaktet på samma nivå. Sedan följde vi detta långsamt uppåt och såg oss noga omkring på de konstruktioner som finns.
Då vi kom upp tog vi oss en fika och diskuterade igenom dyket och hur vi skulle dyka på det andra dyket för dagen.
På vårt andra dyk gick vi ner i huvudschaktet till ca 14 m och följde den ort som här går in i berget. Vi passerade några stegar och trägolvet och en bit längre in i gången befinner man sig överst i det stora brytrummet i gruvan och vi sjönk sakta ner till de stora träbalkarna som befinner sig på 26 m djup mitt i brytrummet. Härifrån följde vi en av orterna halvvägs ut till huvudschaktet och följde sedan en stege upp till orten på 14m-nivån som vi befunnit oss på tidigare. Efter att ha dykt runt lite på denna nivå gick vi ut i huvudschaktet och vidare upp till 9m-nivån där vi kikade runt lite innan vi åter gick ut i huvudschaktet och därefter långsamt uppåt till ytan.
Efter dyket grillade vi sedan lämnade vi platsen och kort därefter började det regna igen och det höll i sig resten av kvällen.
Vädret fortsatte vara dåligt och blåsten höll i sig men då prognosen visade på fint väder i mitten av juli och vi var lediga bestämde vi oss för att åka ut och göra ett dyk Ostmark.
Eftersom vi var rätt tungt lastade med en massa flaskor och andra attiraljer tog vi det lugnt ut till vrakplatsen. Efter drygt en timme var vi på plats. Vi hade sedan tidigare en bra position på den förliga delen av vraket men idag ville vi komma ner i aktern så vi snurrade runt lite innan vi ansåg att vi låg rätt med nedstigningslinan.
I luften var temperaturen 28°C och det 17°C vattnet svalkade gott. Det var ingen ström. Vi följde linan ner mot vraket och passerade ett skikt med stora partiklar. På 27 m djup såg vi akterkanonen skymta i den nu lite bättre sikten men vi fortsatte förbi och ner till slutet på nedstigningslinan för att se att den satt som den skulle. Vid slutet av nedstigningslinan fäste vi en lina och följde minrälsen tillbaks till den stora akterkanonen där jag lade linan ett varv runt kanonröret.
Det gick en knappt märkbar, mycket svag ström som rörde sig tvärs vraket mot styrbord. Vi fortsatte längs rälsen och tog en titt under översta däck innan vi tog oss upp till skylighten och Stefan filmade några fina sekvenser på granatlådorna.
Vi fortsatte föröver och vände dyket efter att ha kikat runt där skorstenen stått. På vägen tillbaks filmade vi mer av vraket och det blev många bra sekvenser. Dock skulle det behövas mer ljus.
Då vi kom tillbaks till uppstigninglinan gjorde vi loss från vraket och följde med den mycket svaga strömmen över mindäcket.
När vi sakta gled över styrbords reling och lämnade vraket bakom oss hade det gått 45 min sedan vi först skymtade akterkanonen i det gröna vattnet. Vi påbörjade vår uppstigning och när vi kom upp i ytan låg havet helt stilla.
Vi förflyttade oss till Dania för ett andra dyk för dagen. Efter att vi gjort fast i vraket tog vi oss en fika. Efter att ha käkat och tagit på oss grejerna gick vi åter i vattnet. Vi kom ner mitt på vraket och såg att sikten var mycket bra så vi tog en sväng över det för att få en första överblick.
I ytan hade det inte varit någon ström men över vraket svepte en ganska stark ström. Vi gick ner i lastrummen där det var lä för strömmen och där stod också mycket torsk. Sakta tog vi oss fram och kikade på bla den stora propellern och ankaret som ligger på vraket. Efter 40 min på vraket påbörjade vi vår uppstigning. Tillbaks i båten fikade vi lite innan vi for in mot hamn.
Dagen efter var det mulet, blåsigt och gick en del rejäla vågor så vi tog endast en kort runda ut till Tök. I ytan var det ingen ström men nere på vraket var det mycket strömt. Sikten var begränsad och det var ganska mörkt så lamporna kom väl till nytta. Det fanns flera rejäla språngskikt, bla på 18 m där sikten var mycket begränsad pga de temperaturmässigt olika vattenmassorna som blandades med varandra. Under detta skikt var dock sikten mycket god. Vädret var dock inget vidare och vinden tilltog så vi gick tillbaks in i hamn efter första dyket.
Dagen efter visade prognosen på vindar över 10 m/s vilket stämde väl överens med verkligheten. Det gick höga vågor ute på Kattegatt. Men istället för att sitta hemma och tjura över vädret åkte vi till Derome gruvor och gjorde ett dyk. Senast vi var här var i mitten av oktober förra året och vattennivån var flera meter högre än sist så en stege behövdes inte.
Vi gick ner genom det grumliga vattnet. Sikten ner till 8 m djup kan närmast beskrivas som att man skulle haft imma i hela masken men under 8 m öppnade det upp sig och man kunde se lite drygt en meter på sina håll men mörkret därnere suger åt sig mycket ljus från lamporna. Vi följde den stora orten in i berget och såg bla en övergiven stol samt resterna av lite träkonstruktioner. Ute i dagbrottet var sikten inte bättre men från 18 m djup följde vi en stege upp till 6 m och tog ett varv runt innan vi gick upp.
Efter ett par dagars regn och blåst så kom det en lucka i vädret och vi tog chansen att sticka ut och göra ett lugnt dyk på Walkyre. Kort efter att vi ankrat upp på vraket dök det upp ytterligare fyra fritidsfiskebåtar men de åkte vidare för att fiska på något annat ställe.
Från båten kunde vi se att det var strömt i ytan och vattnet var även brunfärgat av åvatten som lagt sig som ett skikt i ytan. Nere på fyra meter blev sikten bättre men strömmen avtog inte förrän på ca 20m. Nere på vraket satt draggen på babords sida vid aktern. Sikten var bara en halv meter men det var inte strömt och dyket som helhet var mycket trevligt.
I slutet av juli åkte vi ut till Ostmark för sjätte gången under säsongen. En vecka tidigare då vi var ute på vraket hade det varit sol och havet hade legat helt stilla. Idag var det mulet och blåste en del men färden ut till vraket gick snabbt och vi bojade raskt upp och förberedde oss för att hoppa i.
I ytan var strömmen måttlig och temperaturen i vattnet var behagliga 17°C men då vi sjönk ner mot vraket längs linan passerade vi flera olika vattenskikt. Då vi passerade 20 m syntes nedstigninglinan tydligt i vattnet flera meter längre ner och jag undrade om vi skulle ha sådan tur med sikten även då vi kom djupare. Vid drygt 30 m blev dock sikten betydligt sämre, kanske var den på sin höjd en meter.
Vi kom ner på styrbords sida vid pollarna strax akter om kanonen och fäste linan vid relingen. Sedan följde vi minrälsen förut på 36 m djup och kikade in på diverse ställen. Vi vände sedan tillbaks och gick upp på översta däck och följde detta förut på 33 m djup. Vi passerade skylights och skorsten och tog oss bort till bryggan. Vi kikade runt lite bland bråten och vände sedan tillbaka akterut.
På ca 30 m djup låg en gräns mellan två vattenmassor där det var förhållandevis bra sikt över skiktet. Vi följde detta gränsskikt på vägen tillbaks och kunde se de översta två decimetrarna av skylights sticka upp ur dimman. På vraket gick det en ström förut och vi rörde oss nu mot den och kom bort till kanonen i aktern. Vi ägnade några minuter till att kika på den kraftiga pjäsen, 105 mm, och sedan föll vi ner i det dimmiga vattnet och följde minrälsen och vår lina tillbaks till uppstigningslinan. Vi gjorde loss och gled sakta över vraket mot babord och då vi passerade relingen påbörjade vi vår uppstigning.
När vi kom upp i ytan hade vågorna lagt sig och vi låg kvar i vattnet en stund innan vi tog av oss grejerna och gick upp i båten. På vägen tillbaks tog vi en sväng och kollade av några positioner.
Under sista veckan i juli tog vi med båten över till Östkusten för att dyka på lite vrak runt Karlskrona. Tyvärr blåste det för mycket under veckan för att vi skulle kunna genomföra våra planer så vi gjorde ett par dyk på vrakkyrkogården vid Ekenabben i Karlskrona istället och gjorde sedan lite sightseeing i skärgården med båten vilket var riktigt roligt.
Efter att vrakdyken på östkusten gått om intet pga av vädret tog vi tillfället i akt att åka ut till minfartyget Ostmark när Kattegatt i början av augusti visade sig från sin fina sida.
Denna gång tänkte vi se mer av de främre delarna av vraket. Vi började dyket med att kika på några av de många föremål som ligger på botten runt fören. Därefter tog vi oss upp på däck och rörde oss sakta akterut medan vi kikade runt i bråten. Strax för om skorstenen vände vi dyket.
Efter att vi kommit tillbaks från Ostmark åkte vi ner till Mölle och demodagarna. Från början hade vi tänkt vara nere i Mölle hela dagen men eftersom vädret var så bra under fredagen kunde vi inte motstå att åka ut och göra ett dyk på Ostmark innan vi åkte ner till demodagarna. Vi hann dock ner i god tid för lite grillat och resten av kvällen umgicks vi med andra som var i Mölle för demodagarna.
Extra roligt var det att träffa på gamla bekanta från Sport och Dyk i Umeå vilka jag inte sett på ett tag och det var kul att höra vad de gjort och vad de hade för planer inför den närmaste tiden.
På lördagen gick vi på en föreläsning med Casey McKinlay, projektledare för WKPP (Woodville Karst Plain Project) i Florida. Han berättade om sammanlänkningen av de två grottsystemen Wakulla Springs och Leon Sinks som ägde rum den 28:e juli, dvs två veckor innan.
En månad innan sammanlänkningen hade han och Jarrod Jablonski genomfört ett rekorddyk från Wakulla Springs mot Leon Sinks för att möjliggöra sammanlänkningen av de båda grottsystemen. De lyckades vid detta tillfälle lägga ut ytterligare 2500 m lina och tog sig totalt 7900 m in i Wakulla Springs grottor. Bottentiden för dyket var nästan 10 timmar med ett medeldjup på 90 m. Efter detta genomfördes ett deco på 15,5 timmar. Totala dyktiden var 25,5 timmar.
Den 28:e juli tog sig Casey och Jarrod 3700 m in från Leon Springs och lyckades hitta tunneln
(R-tunnel) från Wakulla Springs efter 17 år av arbete.
På söndagen var det ganska lugnt nere i Mölle och vi passade på att prata med McKinlay om hur de går tillväga när de karterar grottsystemen de dyker i. Djup, tid och riktning med hjälp av bottomtimer och kompass tillsammans med lina med en knut var tredje meter för att mäta distansen är grunden och radiosändare används för att lokalisera vissa fasta punkter.
Vi fick även tillfälle att låna några Gavinscootrar. De var inställda på långsamt men efter att McKinley visat oss hur man ställer in dem på högsta hastigheten lastade vi ombord varsin på Björn Grundemarks båt Mulan och for ut och gjorde ett dyk. Det var ett fantastiskt kul dyk.
I mitten av augusti tog vi en tur till Derome gruva efter jobbet och testade lite ny belysning. I dagbrottet var vattnet grumligt och dimmigt med en sikt på kanske en halv meter men inne i den västra orten, som från dess ingång sluttar snett uppåt, låg det ett språngskikt på ca 11 m djup. Över detta skikt var sikten kristallklar och med hjälp av videoreflektorerna fick vi ett brett och jämt sken och tillsammans kunde vi lysa upp hela det stora rummet vilket gjorde att vi fick en otroligt härlig känsla för hur det ser ut och var alla konstruktioner är placerade.
I slutet av augusti åkte vi till Småland. Efter att ha fått ett tips om en gruva beslutade vi att åka dit under helgen för att se hur det såg ut. Vi började med att gå över området och orientera oss efter de kartor och den information vi hade. Gruvområdet var ganska stort och det fanns många ställen att kika in på och flera vattenfyllda håligheter.
Vi ägnade hela första dagen åt att gå igenom gruvan på marknivå och de öppningar som fanns in i gruvan och vi upptäckte en plats som vi beslutade skulle bli vår port in i gruvan nästa dag. Då skulle vi gå längre in för att se hur det såg ut.
På morgonen dag två bar vi in vår utrustning i berget. Terrängen var full av block och stenar och man fick ta det försiktigt var man satte fötterna. När vi kom i öppningen till gruvan kände vi den svala luften som mötte oss. Därnere var lufttemperaturen 9 grader. Vattentemperaturen låg på 5 grader.
Inne i gruvan såg man tydliga spår från brytningen. På vissa ställen var sikten i vattnet mycket god och på andra låg det ett skikt på några meter med dålig sikt och under detta var sikten bättre.
Även den första nivån nere i gruvan kräver att man har torrdräkt på sig. För att utforska denna del måste man dels simma i det kalla vattnet dels ta av sig fenor och gå. En av orterna vi var inne i delade upp sig efter 20 m i tre varav två var återvändsgränder men den tredje fortsatte mycket långt. Vi vände efter 80 m.
En annan ort gick uppåt i gruvan och efter 100 m in i berget slutade den och där fanns ett vattenfyllt hål rakt ner i berget.
I september var det ganska blåsigt och ostabilt väder så vi tog en tur från Halmstad för att dyka i Fredriksberg.
Vi gjorde en del mätningar av gruvan och såg lite nya grejer vi inte sett tidigare, bla ett trägolv mellan 43 och 25 m-nivån och en trästege och bråte långt in på 12 m-nivån. Helhetsbilden av gruvan blev också mycket tydligare då vi såg större delar än tidigare samtidigt med hjälp av videoreflektorerna.
I andra veckan i september åkte vi ut med Linter till Erling Lindöe. Det hade blåst kraftiga vindar hela veckan och det hade inte sett ut som att vi skulle kunna komma ut på havet och dyka denna helg men då Johan och Richard på Linter meddelade att det skulle bli dykning på Erling Lindöe på söndagen laddade vi på batterierna till våra lampor och mixade till en lagom blandning gas i flaskorna.
Tyvärr fick vi inte med oss kameran så det blev inga uv-bilder från turen. Dock lyckades Thomas ta ett par bilder med hans mobiltelefon.
Färden ut till vrakplatsen var mycket bekväm. Det var inte alls så stora vågor som vi hade trott det skulle vara och på vägen ut tog vi en fika och gick igenom dykplanen uppe på däck där man hade god utsikt över havet runtomkring.
Framme vid vrakplatsen kastades lodlinan i och snart var vraket bojat och vi gjorde oss klara att dyka. Det var ingen ström i ytan och vi började vår nedstigning mot vraket.
Redan på 24 m djup såg vi vraket som ligger på ca 46 m med de översta delarna uppstickandes till ca 36 m. Sikten var suverän!
Nere på vraket fick vi genast en god överblick hur det såg ut pga den goda sikten. Det gick en ström nere på vraket som svepte förut och vi började röra oss uppströms mot aktern. Vi simmade akterut över lastutrymmena och i aktern kikade vi på reservratten som fortfarande finns kvar på vraket efter över 60 år på havets botten.
Vi tog oss tid att kika runt innan vi rundade aktern och gled förut mot maskinrummet. Härinne var det ganska rymligt och det fanns en hel del att kika på innan vi steg upp genom skylighten och fortsatte förut utefter det lilla promenaddäcket.
På vägen förut passade vi på att kika in genom diverse öppningar. Längre förut syntes svåra skador efter den kraftiga explosionen som minan orsakat då den träffade fartygets för den 11 augusti 1944. Med tanke på hur fören såg ut med sina förvridna plåtar och sönderslitna balkar så är det inte svårt att föreställa sig varför fartyget sjönk så snabbt efter explosionen.
Efter att ha kikat runt bland bråten i fören vände vi tillbaka och simmade in i bygget. Det var kul att se att det satt ventiler kvar med glaset ännu helt. Efter nästan 40 min på vraket påbörjade vi uppstigningen till ytan.
Då vi kom upp tog vi det lugnt och fikade. Detta är ett vrak vi bara måste återvända till!
I slutet av september tog vi en liten tur till gruvan i Derome för att göra ett dyk. I och med att vattnet står så högt som det gör är det lätt att både gå i och upp med utrustningen på. Tidigare då vattennivån legat ca två meter lägre har vi haft stege med oss men som det är nu behövs det inte.
Som vanligt då man sticker huvudet under ytan i Derome möttes vi av det dimmiga vattnet. Detta klarnar upp lite längre ner där sikten är upp mot ett par meter förutom inne i en av orterna där sikten är kristallklar.
Vi följde väggen nedåt och passerade den långa trästegen och vidare bort mot rännan där man forslat ut sten från en av orterna. Vi följde denna uppåt in i orten och då vi kom lite grundare klarnade sikten upp. Härinne var den kristallklar och vi kikade runt på träkonstruktionerna och bråten som finns där. Därefter följde vi trärännan ner i det dimmiga vattnet och fortsatte ner mot botten och tog oss bort till bilvraket som nu står upp till dörrarna i dy. Nere på botten sugs det mesta av ljuset upp av det mörka vattnet och den kolsvarta slambottnen så även om man har med sig starka lampor så liknar de mest stearinljus därnere.
Efter att vi kikat på vraket gick vi tillbaks mot väggen och följde den fram till den långa trästegen vilken vi följde upp mot ytan.
I oktober åkte vi ut med Linter en andra gång. Nu till Butjadingen. Kl 0530 åkte vi från Halmstad mot Falkenbergs hamn där dykfartyget Linter ligger. Målet för dagen var att dyka på den tyska fisketrålaren S/Fi Butjadingen som sjönk utanför Varberg 1927.
Det var fortfarande mörkt när vi lastade ombord vår utrustning. Temperaturen i luften var 6 grader och det var stjärnklart. Eftersom vi bara hade 200 bar i våra bakpaket så fyllde Johan, skeppare på Linter, upp våra flaskor till önskat tryck så vi skulle ha tillräckligt med gas för dyket. Optimalt!
När vi lämnade hamnen i Falkenberg bakom oss började solen gå upp och långsamt steg temperaturen. Det var vindstilla och havet låg lugnt då vi gick mot vrakplatsen. Det fina vädret skulle visa sig hålla i sig under hela dagen vilket gjorde turen extra njutbar.
Då vi kom ut på vrakplatsen kastades lodet i och Johan och Simon tog på sig sina utrustningar och hoppade i för att säkra linan vid vraket och genomföra sitt dyk. Kort efter att de dykt ner kom deras signal om att vraket var bojat och Peter och Henry gjorde sig i ordning och hoppade i.
Under tiden de andra var nere hjälpte vi Richard med att lägga i decotrapetsen, vilken hade nivåer för 12, 9, 6 och 4 m. Vi passade även på att ta en fika.
När Johan och Simon kom upp efter 90 min rapporterades det om att sikten var ca 3 m. Vi hoppade i tillsammans med Richard och då vi påbörjade vår nedstigning mötte vi Peter och Henry. Vi fortsatte nedåt och på 54 m såg vi vraket. Linan satt midskepps och vi simmade förut. Sikten var ungefär 3 m men det tog ett par minuter innan man kom in i dyket. I fören vände vi och rörde oss sakta tillbaks till linan midskepps varvid vi fortsatte akterut.
Vraket var förvånansvärt helt och i skylighten ner till maskin var glaset fortfarande helt. I aktern vände vi sedan tillbaks och tog ett svep över vraket innan det var dags att ta sig till uppstigningslinan och lämna vraket för att långsamt bege sig tillbaks till ytan.
Uppe i båten bjöds det grillat vilket satt fint efter dyket. Efter maten tog vi en kopp kaffe och alla verkade nöjda med sina dyk. En trevlig dag med fin dykning och glatt folk.
I mitten av oktober hittade vi en lucka i det annars blåsiga vädret så vi passade på att åka ut till Dania för ett dyk. Det gick inga vågor på havet och temperaturen i luften var behagliga 8 grader. Ute vid vraket ankrade vi raskt upp och gjorde oss klara att dyka.
Jag passade på att testa ett par dubbel 18 vilka visade sig mycket behagliga att dyka med.
Normalt använder vi inget bly då vi kör dubbel 12 och jag undrade om det skulle behövas ett par kg för att hålla sig nere om man skulle tömma ur dessa större flaskorna men det visade sig gå bra utan bly även med nästan helt tomma dubbel 18. Att ta av sig paketet och låta det flyta i ytan skulle visa sig vara en lätt match för min 38-vinge vilket var mycket bra.
Vi genomförde ett behagligt dyk på vraket. Sikten var mycket god ner till 20 m där det låg ett språngskikt under vilket sikten var begränsad.
En vecka senare körde vi åter ut en runda till Dania och gjorde ett roligt dyk. Sikten var bättre än förra veckan då vi var på vraket och temperaturen var 12°C på vraket och 10°C i ytan.
I november var vädret inte på vår sida så vi gjorde lite gruvdykning istället. I gruvan i Gistad var var sikten god i hela gruvan och vi tog en sväng i både det lilla samt det stora systemet.
Vi gjorde även ett återbesök i Derome för ett träningsdyk.
Den sista dagen i november hade vi en föreläsning om den typ av dykning vi gör. Vi hade tidigare fått en förfrågan av en bekant till Stefan om vi kunde tänka oss att visa vad för slags dykning vi håller på med och berätta lite om de objekt vi dyker på och i. Eftersom vi alltid tycker det är kul att träffa andra dykare och utbyta erfarenheter så bestämde vi tillsammans med Dykterminalen i Halmstad att ha en liten dykkväll där vi skulle presentera lite om den dykning vi gör samt visa lite filmklipp från en del vrak och gruvor i området.
Intresset var stort och på fredagskvällen kom det 20 personer för att lyssna på oss vilket var mycket trevligt. Vi började kvällen med en presentation av oss och OptimalaDyk samt en del kring vårt intresse för dykning. Målen för kvällen var att ge de närvarande en inblick i vilken utrustning vi använder och lite kring tankesättet runt densamma, vrak och gruvor i området samt att de skulle känna inspiration till fortsatt utveckling inom dykning och lära känna andra dykare som är intresserade av samma utveckling.
Thomas gick igenom utrustningsbiten med dykmtrl, gasbank, båt och även kort om varför vi har vår hemsida. Sedan gick Erik igenom en del om vrak i Kattegatt. Bla om positioner och vraksökning varefter det gicks in lite mer på hur det är att dyka på minfartyget Ostmark. Efter detta var det dags för lite filmvisning och Stefan visade den utrustning vi använder för att filma innan och därefter visades en del klipp från vrak i Kattegatt.
Efter filmen berättade vi om tre olika gruvor och avslutade sedan med en film med klipp från olika gruvor runt om i Sverige.
En mycket trevlig kväll där flera intressanta kontakter knöts inför kommande dykning. Tack alla ni som var där!
Under december genomförde vi flera träningdyk i Derome gruva och provade lite film och kamerautrustning.
Som avslutning på året åkte vi till Fredriksbergs gruva under mellandagarna.