Runt om Derome finns flera fältspatbrott. Det går att köra ända fram och parkera vid gruvan. För att komma ner till vattnet måste man klättra ner några meter så det är bra om man har ett rep att sätta och knyta fast i träden uppe vid kanten för att kunna hålla i när man tar sig ner och upp. Längst ner finns det en gammal trappstege som ser lätt ut att använda för i och uppgång men de är ganska mörk och inte i dåligt skick så om du behöver använda den så ta hellre med dig en egen stege i bättre skick.

Den västra gruvan har ett maxdjup på 18 m. Botten är mycket slamning och det är lätt hänt att sikten blir noll om du rör vid bottnen eller väggarna. Det finns en hel del gamla konstruktioner från brytningen att kika på, bla stötor och järngaller. Det finns två dagbrott som är delvis vattenfyllda (Strax norr om tunnel A). I den västra delen av dagbrottet går det en gruva in (Markerad med A på bilden). Ingången är ganska trång cirka 15 m in och ingången är 5 m bred och går till 11 m djup. Inne i tunneln är sikten sämre till skillnad mot ute i dagbrottet. Det finns ytterligare en gruva (Markerad med ett B på bilden) som återfinns i dagbrottets östra del. Den går ca in 30 m i berget. Ingången till tunnel B ligger på 6 till 5 m djup och öppningen är 10 m bred.

Bilden till höger visar två av gruvorna i Derome. Den västra gruvans tunnlar är markerade A och B.

På platsen står en del infoskytar uppsatta. Dessa skyltar har gjorts av Chester Eriksson som växte upp på en gård strax nedanför gruvorna. Mycket av informationen om platsen har vi fått från honom och det är även han som bidragit med de gamla bilderna från platsen.

Den stora brytningen i V. Derome, vilket är där vi gjort våra dykningar, startade 1906 men redan 1860 startades gruvverksamhet några kilometer nordost om V. Derome Gruvor av danskar. Denna verksamhet upphörde dock 1864.

Brytningen i Derome var som störst under åren fram till första världskriget och arbetstyrkan var då uppe i 30 man. Fältspat och kvarts var det som bröts. Fältspaten användes bla vid porslinstillverkning, tex till isolatorer. Lönen för en arbetare var 1910 ca 17,5 öre/timme och 1954 var lönen 2,90 kr/timme. Man hade då 60 timmars arbetsvecka.

Små järnvägsvagnar användes för att frakta stenen i gruvan. Stenen forslades sedan upp ur gruvan med hjälp av en vandring. Detta var ett stort lhjul på maskinhuset som en gångs drev en godk nytt. Stenen transporterades också vidare med häst på den gamla gruvvägen som gick utmed en mosse.

På 20-talet fick man tillgång till råoljemotorer, kompressorer, borrmaskiner osv vilket underlättade brytningen. En ny väg anlades för att underlätta transporter och lastbilar fraktade stenen till Göteborg och Varbergs hamn för vidare transport med tåg respektive båt. Lokala arbetare lastade tågvagnarna för hand. Från början var det lokala arbetare som arbetade i gruvan men sedan anställdes folk Dalarna, Värmland och Stockholm.

När andra världskriget bröt ut blev det snart brist på olja och en ångmaskin införskaffades. Ved fanns det ju gott om. Ångmaskinen drev en stor kompressor, hisspel och en vedkap. Verksamheten i gruvan lades ner på 1950-talet pga man fick billigare sorterad sten från Finland.

Den mesta stenen bröts i det nu vattenfyllda stora, runda hålet. Det har alltid talats om en stiodgång “stor som en kyrka” och detta gjorde det extra spännande att dyka på platsen. Att uppgifterna stämmer stämmer inte in nya vi når vi har gjort ett flertal mätningar på platsen. Att sedan sikten inte var helt fantastiks gör ju inte saken sämre.

På ytan runt om gruvan finns fortfarande lämningar från det stora sorteringshuset, maskinhuset, smedjan, maskinboden osv. Det är stora vindplanen nu finns strax väster om gruvan fanns förr en stor grotta uppgrävd ur berget. Väggarna var röda och med insprängda bitar av kvarts och glimmer. Framför grottan fanns en stor plan och framför denna en vattenspegel och ett grunt schakt som mynnade ut i en mosse. Platsen är nu alltså igenfylld och gjord till vändplan.