Arkivundersökning

Vraket av det fartyg som i det lokala dykarsamhället brukar kallas Finska Falken har varit känt sedan 1950-talet. Den exakta positionen var dock okänd för oss, och det var även oklart om några dykundersökningar hade genomförts på platsen under senare år.

Identifieringen av vraket som Finska Falken verkar ha sitt ursprung i forskning utförd av stadsnotarien Bjerre i Kalmar [3], baserad på omfattande studier i Riksarkivet och Sjöhistoriska muséets arkiv.

Samtidigt kompliceras identifieringen av att flera fartyg i den svenska flottan har burit namnet Finska Falken eller liknande namn.

Ett fartyg med detta namn byggdes 1631 och gick på grund samt sjönk i Finska viken år 1651. Vraket upptäcktes redan 1974, men identifierades inte med säkerhet förrän 2025. Ett annat fartyg, som troddes vara Finska Falken, förliste utanför Warnemünde den 11 juli 1564. På P.C. van Soests målning som skildrar slaget benämns det förlorade fartyget dock Svenske Falken. År 1994 påträffades ett vrak i området som föreslogs kunna vara Finska Falken [5].

I referens [6] nämns dessutom flera fartyg som kan vara identiska med eller ha förväxlats med varandra. Fartyg bytte ibland namn under sin tjänstgöring, vilket ytterligare försvårar identifieringen. Bland de namn som förekommer finns Finska Falken, Viborgs Falken, Pippingen, Buffeln och Marcolphus. Av dokumentationen framgår att identiteten hos flera av dessa fartyg fortfarande är osäker.

Mot denna bakgrund bedömer vi att identiteten på det stora vraket utanför Björkenäs inte kan fastställas enbart genom arkivstudier. En säker identifiering kräver professionella marinarkeologiska undersökningar, exempelvis dendrokronologisk analys av träprover i kombination med byggnadstekniska studier.

Genom att använda Fornsök [1] och komplettera med sökningar på internet kunde vi skapa oss en övergripande bild av området, samla information om Finska Falken samt identifiera personer med särskild lokalkännedom som kunde intervjuas [4]. Bengt Bengtsson bidrog bland annat med den karta som visas i figur 2 och som redovisar fyra kända vrak i viken norr om Björkenäs.

Enligt referens [3] finns fyra vrak beskrivna (eller fem om även Dansken, som inte ligger i direkt anslutning till Björkenäs, räknas in): ett civilt fartyg av lättare konstruktion, byggt i furu, två ospecificerade vrak av mindre dimensioner samt Finska Falken.

En annan karta, som visas i figur 3, har tillhandahållits av Robert Holm och härrör troligen från Dykarklubben Kalmarsund. Även denna visar fyra vrak, men deras markerade positioner skiljer sig från dem i figur 2.

Redan under 1950- och 1960-talen var det vanligt att dykklubbar genomförde landbaserade dykningar i det grunda vattnet utanför Björkenäs. Det är därför rimligt att anta att de flesta betydande lämningarna från varvet i de strandnära områdena redan har upptäckts. Fokus låg sannolikt främst på vrak, och vi har inte funnit några dokumenterade fynd som tyder på att andra lämningar från örlogsvarvet har identifierats utöver dessa fyra vrak.

Advokaten och hantverkaren Stig Bjerre [3] var stadsnotarie i Kalmar från mitten av 1940-talet och drygt trettio år framåt. Han var även en hängiven dykare och amatörarkeolog och publicerade 1956 en artikel om Finska Falken i Barometern [2].

Bjerre dök vid vraket av Elefanten och var känd för att bärga svartek därifrån, vilket han använde för att tillverka silversmycken. Silverhalsbandet med ekinfattningar som visas i figur 4 såldes på Bukowskis 2023. En anteckning av Bjerre själv uppger att eken i smycket hämtades från Enighed och från ett av de tre fartyg som förlorades i slaget vid Danmark 1611.

Om denna uppgift är korrekt kan den utgöra den första konkreta indikationen på identiteten hos vraket Dansken.

Av referens [3] framgår tydligt att det var Stig Bjerres arkivforskning, främst i Riksarkivet, som låg till grund för hans slutsats att det stora vraket norr om Björkenäs är Finska Falken. Såvitt vi har kunnat fastställa deltog ingen professionell arkeolog i identifieringen eller namngivningen av vraket.

Vid Björkenäs varv tjänstgjorde skeppsskrivaren Mats Matsson. I en handling från 1566 nämner han några persedlar som tagits om hand ”aff Finjske Falkenn som bleff bortte wed Bijrkenes”, vilket kan översättas till: ”från Finska Falken som förlorades vid Björkenäs”.

Bjerre fortsatte sina studier vid Sjöhistoriska muséet, där han enligt egen uppgift fann ”en manshög” med dokument rörande Finska Falken.

Enligt Bjerre var Finska Falken ett av Gustav Vasas krigsskepp. Fartyget byggdes i Viborg och sjösattes 1556. Därefter skickades det till Älvsborg på den svenska västkusten, där det låg kvar fram till 1562, då den svenska flottan åter behövde förstärkas i Östersjön.

Finska Falken seglade då till Stockholm tillsammans med en eskader om tretton fartyg under Sankt Erik, ett krigsskepp som för övrigt hade byggts vid Björkenäs örlogsvarv. Vid ankomsten till Stockholm genomfördes en ny inventering av fartygets proviant, artilleri och ammunition. I inventarieförteckningen anges att Finska Falken var bestyckad med 20 kanoner och ett antal falkonetter av olika kalibrar.

Året därpå bröt Nordiska sjuårskriget ut, och enligt Bjerres uppgifter fördubblades därefter antalet kanoner ombord på Finska Falken.

I inventeringen ”Inventarium ved Calmare Slotz Skipz Gårdh sampt på Skeb, Skuter och Båter sammestedtz Anno 66” (ungefär ”Inventarium över Kalmar slotts varv samt skepp, skutor och båtar år 1566”) finns noteringen: ”Wijborgsz Falken är afflagdh och en bosatt näste effter utdh. therpå haffver warith.” Bjerre tolkar detta som att Viborgs Falken hade tagits ur tjänst och att dess utrustning förvarades i ett förråd vid Björkenäs. Inventarieförteckningen upptar bland annat flera segel, vilket enligt Bjerre tyder på att fartyget var tremastat.

Enligt lokala uppgifter kunde Finska Falkens vrak fortfarande ses ovanför vattenytan vid lågvatten så sent som på 1950-talet. Fören uppges ha haft en drakliknande form, vilket gav vraket det lokala namnet ”Vikingaskeppet”. Dykare rapporterade också att delar av virket var brandskadat, något som kan tyda på att en brand uppstått ombord.

Det är sannolikt att lokalbefolkningen under lång tid tog tillvara timmer från vraket. Under 1950-talet bärgade dykare dessutom timmer, kanonkulor av olika kalibrar, tegel som tros ha kommit från byssan samt en rund sten med ett centralt hål, vilken möjligen kan ha utgjort ett tidigt ankare eller en dragg.

Dykare på 1950-talet uppmätte vraket till cirka 27,5 meters längd, vilket stämmer väl överens med våra egna mätningar på ungefär 27 × 5 meter. Bjerre nämner dessutom en tumregel enligt vilken kölens längd kan multipliceras med 4/3 för att uppskatta fartygets totala längd. Om denna tumregel tillämpas skulle Finska Falken ha varit omkring 37 meter lång.

Sökandet

I dag är vikarna norr om Björkenäs (Kläckebergaviken) och söder om udden (Krafslösaviken) grunda, med ett vattendjup på högst omkring fyra meter. Undersökningen omfattade även inloppet till det tidigare örlogsvarvet från sjösidan, eftersom de grunda vattnen där kan ha orsakat grundstötningar och förlisningar.

För karteringen användes ett skrovmonterat sidosökande ekolod från Lowrance (HDS9Pro med Active Imaging HD). Denna typ av sonar kräver mycket lugna sjöförhållanden för att kunna producera högupplösta och detaljerade bilder av havsbotten.

I april 2026 rådde gynnsamma förhållanden med lugnt vatten, och omkring en halv dag ägnades åt att systematiskt söka efter möjliga lämningar från varvets verksamhet. Samtliga intressanta objekt markerades med GPS-koordinater för senare undersökning.

Nästa steg var att invänta lämpliga förhållanden för dykning – klart vatten, lugnt väder och god sikt, samtidigt som båda deltagarna hade möjlighet att genomföra undersökningen. Ett sådant tillfälle inföll den 31 maj 2026.

Vid dykningen stod det klart att detta sannolikt var den sista möjligheten under våren att undersöka området innan den snabbt växande vattenvegetationen började täcka havsbotten. Förhållandena bekräftade att den bästa tiden för marinarkeologiska undersökningar i området är tidig vår, innan vegetationen begränsar sikten och döljer lämningarna.

Vikarna är i dag mycket grunda.

Symbolerna på Google Maps-bilden visar de fynd som beskrivs i delen ”Fynd”.